Förra hösten, på Nickby marknad lekte mina barn med andra barn de kände från skolan och musiklekis. De lekte vid klätterställningarna på nordsidan av Nickby Hjärta. Jag stod och talade med föräldrarna till de andra barnen och vi skrattade åt att ett tonåringarnas skola hade klätterställningar som passade väl till lekålderns barn. Lite senare talade jag med mamman till de andra barnen igen och hon berättade att kommunen planerar att flytta Kyrkoby Skola till tillbyggnaden av Nickby Hjärta. Planen lät så galen att jag inte riktigt trodde på den. Varför skulle man flytta en skola som fungerar i ett hus som just blivit renoverad?
Först under julhelgen vaknade jag till insikt. Det fanns alltså seriösa planer, planer som redan blivit behandlade i fullmäktige där förslaget var att flytta in de små eleverna från förskola i Nickby Hjärta. Öppen för att hitta goda skäl tog jag reda på mer om planerna och desto mer jag letade ju mer vanvettigt verkade det. Då bestämde jag mig, något måste göras för att våra barn skall få en bra utbildning.
Jag gav lillfingret åt gräsrotsaktivismen och den tog hela handen. I alla de möten jag har haft med beslutsfattare och politiker har jag försökt förstå; hur kunde det gå så att tvåspråkiga jätteskolor är något som skall stå till buds för våra barn? I de möten jag har haft med föräldrar, barn och ungdomar har jag inte hittat en enda som tyckt att flytten är vettig. Jag hoppas att det sunda förnuftet ännu vinner och förslaget om att flytta Kyrkoby skola och Sibbo Gymnasium till Nickby Hjärta faller. På måndagen 6.3 har svenska utbildningssektionen ett möte där det här står som förslag. Måtte det inte gå igenom.