Universiteten och hur studieplatser har delats

 Från Yle:  En tredjedel ville läsa ekonomi, men det var svårast att komma in till psykologin

På den tiden jag ville hitta en utbildningsplats fanns det inte någon central ansökning så ingen kunde räkna om jag sökte i första eller andrahand. Man kunde också ganska obehindrat hålla hur många platser man ville om man blev antagen till olika universitet. Så systemet blir bättre hela tiden i att maximera att så många som möjligt får en högskoleutbildning.
Det som går att läsa ut ur tabellen i Yles artikel är att många kommer in på sitt andra eller tredjehandsval. Och att alla sökanden inte uppfyllde kraven och det blev tomma platser. Speciellt synd är att det sker i ämnen så viktiga för det svenska i Finland som läkare, tandläkare, barnträdgårdslärare och klasslärare.
När man nu funderar på vad som borde mätas för att studenten skall få en studieplats glömmer man att inträdesproven mäter två funktioner som inte går att mäta i studentexamen; nämligen motivation och förståelse för området. Samtidigt har många universitetsutbildningar ännu en skolkaraktär; läs det här för det här yrket. I längden ger det en snäv utbildning som är bunden i den tid man gick utbildningen, en nackdel då man söker jobb.
Min lösning skulle vara en antagning i tre steg till alla utbildningar; studentexamen (din allmänbildning och grundkunskap i ämnet) ett personligt ansökningsbrev (vad du vill uppnå med att studera det du söker till) och i sista skedet en intervjuv ( har du motivation eller borde du söka något annat).

Den modellen skulle vara dyr jo, men hur mycket kostar den inte att man har välat runt i fyra utbildningar, läst biämne i en femte och fått en examen i något för att sen ändå lära sig det mesta i fortsättningsstudier och yrkeslivet.